Göteborg
Glada känslors uppvaknande vid ankomsten till Göteborg!

Jolo-vännerna droppade in i hotellet mitt i järnvägsstationen. Här välkomnade Willy Svahn och man kände igen gamla vänner och nya väntade – alla lika muntra.

Kristian Wedel drog i väg med oss genom shoppinggallerian Nordstan. Målet var Gustaf Adolfs torg med sin Lejontrappa, lämplig som amfiteater för en berättelse om staden och dess historia. Kristian överröstade med lätthet både spårvagnarna och tvenne biffiga ordningsvakter som motade in en fridstörare i en polisbil till de bistra bronslejonens och Jolo-gruppens förnöjelse.

Middag intogs i det ärevördiga Hotell Eggers som är beläget vid Drottningtorget nära vårt hotell, något som var en välsignelse för våra trötta fötter.

Kristian kom med en sinnrik anknytning till Jolo nämligen Igor Stravinski. Denne hade vid sitt besök i Sverige någon gång på 1950-talet varit inkvarterad på Hotell Eggers före tågresan till Stockholm, och Jolo berättar att han kom i kontakt med kompositören med hjälp av en Baedeker över Ryssland från 1914.

Ombord på Stena Lines Danica
Willy hade bokat ett konferensrum åt oss ombord på det väldiga skeppet m/s Danica och presentationen av deltagarna genomfördes under ledning av Anders Hedberg i konkurrens med fartygets högtalare – en strong prestation. Färden nedför Göta älv var ståtlig och Kristian berättade om varven och om de byar som fanns där innan Göteborg grundades.

På Jylland
Ankomsten till Fredrikshamn var stökig. Åtta hundra meter till fots med bagage på en träviadukt tvärs över hamnen. Men allt gick bra, in i bussen och färden på Nord-Jylland började.

Våra researrangörer hade sammanställt ett program helt i Jolos kynne. Det var ovanliga inslag, hör bara: hur man flyttar fyrtorn utan att plocka isär dem; hur man kör med vanlig bil direkt på sanden på stranden i Lökken; hur man begraver en hel kyrka i sand.

Johan Erseus tog nu över som chefsguide ibland kompletterad av vår danska medlem Hanne och hennes målande gestik. Johan hade letat upp allt möjligt relevant som Jolo har skrivit om sitt omhuldade Nord-Jylland. Det är artiklar som visar Jolos förmåga att skildra det typiskt danska, gärna med betoning på det som för oss svenskar känns särskilt lockande och gemytligt: ”hygge”.

Vid ett tillfälle körde vi runt i en mindre stad eller större by på spaning efter en kyrkogård vid havet. Kyrkan var vit som de flesta kyrkor i Danmark. Det hördes stilla orgelmusik, det var mycket stämningsfullt. Har kyrkogårdar något med Jolo att göra? Javisst, men indirekt: kyrkogård, Kirkegaard. Jolo skriver någonstans om den guldålder som frambragte tre världsnamn för det lilla Danmark, nämligen skulptören Bertel Thorvaldsen - han som gav gestalt åt Kristus -, sagoberättaren H.C. Andersen och filosofen Sören Kirkegaard.

Skagen
Huvudmålet för vår färd var ju Skagen, ”Skäjen”, som dansken säger. Jag började fundera på en sak. I vilken grupp som helst, av vilken storlek som helst, så är ju omkring 10 procent idioter eller kverulanter. Men i vår grupp hade det ju inte dykt upp vare sig det ena eller det andra. Är det kanske jag som är gnällspiken? Direkt vid ankomsten till Skagens museum förstod jag bättre - den skandinavisktalande museiguiden! Tja, fast kanske bara lite sträng kanske. Som en engelsk guvernant – she must never, never be disobeyed.

Hipp, hipp hurra för Skagenmålarna! Det var Anna Bröndum, värdshusvärdens och hökarens dotter, som satte i gång det hela. Hon gifte sig med en konstmålare vid namn Michel Anker. Utomhusmåleri var en nyhet, möjliggjort av uppfinningen av färgtuber av metall. Rätt snart kom en skara nordiska skäggiga konstnärer till Skagen, alla inställda på att arbeta i det magiska ljuset, göra genremålningar med väderbitna fiskargubbar iförda sydväst och kanske rentav festa lite grand. De mest kända av konstnärerna är väl dansken P.S. Kröyer, norrmannen Christian Krohg och svensken Oscar Björck.

Skagenmålarna är samtida med de franska impressionisterna och inspirerade av dem. Man kommer också att tänka på Grez-sur-Loing, byn vid Fontainebleau-skogen, där en grupp svenska konstnärer samlades om somrarna. Den mest kände är Carl Larsson.

Holger Drachmann – mer känd som diktare än som målare – besökte ofta Skagen. Johan läste upp en Joloartikel om Drachmann: han var minst sagt flörtig för att inte säga vidlyftig med damer. Han är begravd vid Grenen.

För att ta oss till Grenen, som är Danmarks nordligaste punkt, fick vi klättra upp i ”sandormen” som är en korsning mellan en väldig traktor och en präktig glasveranda. Landskapet, eller bättre hav-skapet, om uttrycket tillåts, vid Grenen var överväldigande. Dränkt i sol och med en gråblå himmel som förenades med de tre haven Skagerrak, Nordsjön och Kattegatt.

Det här var lite om färdens yttre händelser. Till detta kommer samvaron med medresenärerna vid måltider, vid samtal i bussar och på fartyg m.m.. Det erbjöds också rika möjligheter till språklektioner i danska och göteborgska (nu ska la inte du komma hit å tjöta).

Det här är ungefär vad jag sade i bussen på väg till Fredrikshamn på deltagarnas vägnar som tack till arrangörerna för en i allo lyckad sällskapsresa i Jolos anda. Återstår till sist att konstatera att man nu efter dessa intensiva dagar känner sig tio år yngre och mer spirituell än man egentligen är!

Bo Löfgren 23 september 2022.