Jolopristagare 2022, Anna-Lena Laurén

Foto:  Oksana Jusjko Foto: Oksana Jusjko

Jolopriset för 2022 tilldelas journalisten Anna-Lena Laurén, utrikeskorrespondent för Dagens Nyheter och Hufvudstadsbladet.  Hon mottog priset vid föreningsmöte den 24/5 2022.
 
Juryns motivering: 
 
Kanske är det Anna-Lena Lauréns finlandssvenska arv som ger hennes journalistik en särskild klangbotten. Hon står lika stadigt i kulturhistorien och bildningsarvet som i det ständigt förändrande nuet. Hennes journalistik är humanistisk, klarsynt och har – i Jolos anda – öga för den målande detaljen. Laurén hjälper oss inte minst att krypa bakom fasaden på den ryska ”sammetsdiktaturen”, oavsett om det på ytan handlar om sopberg, dyngbaggar, skönhetsoperationer eller sill och potatis. 
 
Jolopriset instiftades av Jolosällskapet 2002 till minne av Jan Olof Olsson med syftet att utmärka journalister och författare som med framgång verkar i Jolos anda. Priset på 10 000 kronor delas ut i samarbete med ett bokförlag, i år Norstedts.
 

Foto: Hanne Fokdal Barnekow Foto: Hanne Fokdal Barnekow


Hannes referat av prisutdelningen

Feststämning i Jolosällskapet, prisutdelning är en fest och prismottagaren var i festkläder.
En prisutdelning börjar med att ordförande bjuder välkommen och motiverar priset och denna prisutdelning var inget undantag. Anders Sandström också han festklädd bjöd alla inte minst prismottagaren välkommen till den av Putins invasion i Ukraina försenade utdelning. Resan från S:t Petersburg till Stockholm har blivit komplicerat, men äntligen gick det.
Ordföranden som understryker att han inte sitter i priskommittén läste från diplomet kommitténs motivering, överräckte det till Anna-Lena Laurén tillsammans med det som till tidigare Jolo-pristagare har varit en check på kronor 10 000, men som nu har blivit till ett lite tråkigare kvitto på en banköverföring - och dessutom en hög med Jolo-böcker.

Foto: Hanne Fokdal Bernekow Foto: Hanne Fokdal Bernekow
Anna-Lena Laurén tackade och sa att hon blivit mycket glatt överraskad över ordförandens uppringning om priset tidigare i år, då hon fortfarande var på sitt jobb i Kyiv. Även om hon med intresse läst och citerat Jolo som ung i föräldrahemmet, fick hon nu med priset 30 år senare ta tag i honom igen och blev vid förnyad läsning påmind om Jolos inspirerande bredd. Hans bemästring av den ovanliga genren i en tid då det gavs den flanerande journalisten bättre tid och utrymme. Han går ut i världen, är intresserad av sina medmänniskor, använder alla sinnen och sin stora kunskap, men ställer sig aldrig i vägen för texten. Och det som dessutom gör honom så utomordentlig bra är att man aldrig på förhand kan räkna ut vart han vill.

Den egna journalistiska karriären började Anna-Lena Laurén på Finlands äldsta tidning, Åbo Underrättelser. Senare blev det jobb på Hufvudstadsbladet där hon bland mycket annat lärde sig att undvika fel i detaljerna, inte minst med hjälp från sina föräldrar som närläste hennes artiklar i tidningen. Man får inte missta en saxofon för en trumpet, och inte heller om kurderna kämpar i sydöstra eller nordöstra Syrien. Omsorg för detaljerna har stor betydelse i Anna-Lenas journalistik och författarskap.
Läsning ligger i familjen. Hennes morföräldrar var jordbrukare, hade inte gått mycket i skolan, men läste böcker - julklappen var en gemensam bok. Ibland var det svårare böcker som ”Doktor Zjivago” som de dock bara fick läst hälften av, men deras försök att läsa en svår text inger Anna-Lena respekt.

I Ryssland - ett mycket starkare klass-samhälle än här, något som även märks i språket – är det att läsa ett måste. Man läser inte för att förstå samtiden, men för att bli klokare på att leva. Barnen tvingas med respekt för deras behov och förståelse och med en uppmaning att även om de inte förstår alla ord eller sammanhang att läsa de ryska klassikerna. I Sverige har vi en tendens att undvika det svåra, att göra allt lättare. Det är ett missförstånd menar Anna-Lena Laurén.

Hon har bott 10 år i Moskva, en storstad som har allt som hör till en storstad, också många människor som har kommit dit för att ta sig fram och upp. Så på det viset även en otrevlig stad. Nu lever hon i S:t Petersburg, en mycket vacker gammal stad, kanske världens vackraste stad som också Jolo kallade den. Den är präglat av konservativa tankegångar som till exempel kommer till uttryck när det hållas demonstrationer mot ny modern arkitektur från Finland med paroller som: ”det demokratiska Finland förstör vår stad”.

I sin senaste bok ”Sammetsdiktaturen” från 2021 berättar Anna-Lena Laurén om det motsägelsefulla Ryssland och hur det är att leva i det. Men trots den riktiga diktatur vi ser nu med fasorna i Ukraina och risken för alla att få 15 års fängelse för att yttra det som regimen kallar ”fake-news”, så bevarar Anna-Lena Laurén hoppet. Diktaturen tar slut en dag. Även om många ryssar väljer att titta åt andra hållet och menar att politiska ledare är som vädret: har man tur är de bra, har man otur är de dåliga. ”Man får förlåta vidrigheter om de är i den goda sakens tjänst – det blir bättre sen” – är ett gammalt förhållningssätt som lever än idag. Ändå är det många som vågar med friheten eller livet som insats att göra motstånd.
Men det är uppförsbacke i ett land där man aldrig haft vergangenheitsbewältigung som i Tyskland, aldrig har granskat historiens och kommunismens konsekvenser.

Efter Anna-Lena Lauréns anförande blev det många frågor om att våga leva och jobba i Putins Ryssland och göra oss andra klokare på vad det innebär. Det korta svaret är att det är så oerhört intressant.
Och det har vi nu med Jolopriset för 2022 tackat för.
Hanne Fokdal Barnekow

 

Jolopristagare 2021 - Kristian Wedel!

Kristian Wedel, Jolopristagare 2021. Foto: Anders Ylander / G-P Kristian Wedel, Jolopristagare 2021. Foto: Anders Ylander / G-P

Jolopriset för 2021 tilldelas kåsören, journalisten och författaren Kristian Wedel.
Han kommer vid medlemsmötet den 23 november 2021 att ta emot priset på 10 000 kronor – och berätta om sin gärning och sin relation till Jolo.

Juryns motivering:
Kristian Wedels frändskap med Jolo märks redan i klädstilen – och ännu mer i förmågan att flanera i tid och rum med alla sinnen nyfiket påkopplade. Läsaren bjuds in till en vandring mellan vardagliga intryck och förunderliga fakta, oavsett om det gäller Marstrand eller Manhattan. Bäst trivs han på hemmaplan i Göteborg: i Wedels texter blir Hisingen en lika mytisk, vemodig och händelselös plats som Jolos Birkastan. Och som det anstår en obotlig saxofonist har han ett suveränt öra för språkets rytm och toner.

Kristian Wedel är född 1971 och verkar sedan 1990-talet i Göteborgs-Posten, där han är kåsör och redaktör för tidningens avdelning Världens gång. Han är författare till ett trettiotal böcker, främst om Göteborg förr och nu.

(Kristian är också den första pristagaren i Joloprisets tjugoåriga historia som själv är ledamot i Jolosällskapets styrelse. Styrelsen har dock inget inflytande över utnämningen, som görs av en fristående jury, bestående av Kajsa Olsson, Johan Erséus, Stephen Farran-Lee, Vibeke Olsson, Jesper Högström.) 
Jolopriset sponrades 2021 av bokförlaget Polaris.

Foto: Willy Svahn Foto: Willy Svahn

Överlämnande av Jolopriset 2021 - Kristian Wedel

Det var på tisdagen den 23 november som Kristian Wedel, 50-årig journalist, författare och styrelseledamot i Jolosällskapet, kom resande från hemstaden Göteborg för att äntligen ta emot Jolopriset 2021.

Efter välkomsthälsning och prisöverräckande av Jolosällskapets ordförande, Anders Sandström, förklarade Johan Erseus, som representant för juryn, hur det kommer sig att en aktiv ledamot av styrelsen kan bli prismottagare. Eller snarare hur det kommer sig att det har dröjt så många år innan Kristian Wedel får ta emot priset. Kristian har varit på tal i juryn flera gånger, men argumentet ”jamen han sitter ju i styrelsen” har kommit i vägen. I år har dock en enad jury sagt: ”det skiter vi i” – ”han är en person vi inte kommer runt”.

Klädd i manchesterbyxor, tweedkavaj, pullover, vit skjorta och rutig slips. Prismottagaren är en äkta Jolo-fantast, också i sin klädsel. Jolopris-juryn formulerar det så här:
Kristian Wedels frändskap med Jolo märks redan i klädstilen – och ännu mer i förmågan att flanera i tid och rum med alla sinnen nyfiket påkopplade.

Kristian Wedels briljanta tacktal var med en mjuk början om hans eget möte med Jolo en inspirerande analys av Jolos kåseri-konst. På något vis har Jolos anda varit med honom sedan han som baby, född på Lidingö, blev skjuten runt i barnvagn av bekanta till Jolo. Och Jolos böcker stod i bokhyllan i det kulturella barndomshemmet, men i Kristians ungdomliga ögon såg de i all deras vithet tråkiga ut. Ögonöppnaren kom inte förrän på Journalisthögskolan. Någon kom med första kapitlet av Fritt Nyhavn. Och då var det kört. En stor beundran av och undran över Jolos författarskap tog sin början – med en besatthet, som ibland, om man ska tro prismottagarens hustru, som han själv citerar, lutar mot galenskapen.

Hur ”gör” Jolo - denna stilistiska expressionistiska mästare? Det går inte att bryta ner ett mästerskap. Om vi kunde det skulle det inte vara ett mästerskap, konstaterar Kristian Wedel. Det skulle vara att reducera mästaren. Men man kan ändå lära sig mycket för att leta reda på hans arbetssätt genom att närläsa och analysera den flanerande och kåserande rösten i Jolos texter. En röst som ibland är ett ”jag”, ibland är en ”han”.
Rösten är rösten av en ”normal människa i en normal värld”, men buren av en människa med en fantastisk observationsförmåga och en enorm kunskap som doseras med en genialisk återhållsamhet i ett nedskruvat tonläge.
En röst vi omedelbart litar på. Vi vet var vi har honom, platsen har betydelse och de många konkreta detaljer och anekdoter som skapar bilder i massvis i våra huvuden gör läsaren trygg. Kristian Wedel kallar det för Jolos syresättning av texten. Jolos oerhörda närvaro tar läsaren med in i hans möte med och observation av människor och händelser och miljöer. Konkretionerna blandade med Jolos komprimering av historiskt källmaterial skapar trovärdigheten. Vi känner kanske igen det historiska perspektivet från andra historiker, men Jolo är på plats, ställer andra frågor och får andra svar än vi är vana vid. Läsaren får ett nytt perspektiv.
Jolos förmåga att se nyanser, att välja de rätta och välja bort det som skulle störa trovärdigheten är det inspirerande i hans konst liksom hans olika tricks med att växla tempo beroende på berättelsens poäng, säger Kristian Wedel som avslutning på sitt generösa tal om förebilden Jolo.

Nu för tiden finns det inte många som försöker sig på kåseriets konst, en liten berättelse som får oss att se på världen med nya ögon. Årets Jolopris-mottagare gör det.
Med prispengarna följer också ett evigt hedersledamotskap i Jolosällskapet.

Hanne Fokdal Barnekow

Johanna Frändén, mottagare av Jolopriset den 2 oktober 2021

Det var med stor glädje att Styrelsen äntligen fick överlämna 2020 års pris till journalist Johanna Frändén den 2 oktober 2021. Och det var en tydligen glad och också stolt prismottagare som har inväntat ett slut på covid-19-restriktionerna för att kunna ta emot priset.
Den 40-åriga prismottagare tackade med ett lätt och ledigt tal om sin journalistiska karriär, dock utan att nämna de fina pris hon genom åren redan har fått för sin utomordentliga journalistik eller om den utmaningen det måste ha varit att vara kvinna inom ett mycket mansdominerat yrkesområde.

Johanna Frändéns lust att skriva, förmedla och debattera är uppenbar när man ser henne på tv, läser hennes artiklar eller hennes brev till Carl Johan De Geer i boken ”Att segra är banalt” som har kommit ut i augusti. Den lusten är lika uppenbar när hon ställer sig fram för Jolosällskapet och börjar berätta. Hon pratar snabbt och medryckande – och man förstår att hon fort lärde sig att skriva klart reportagen från fotbollsmatchen innan matchen blåst av. Ingen tvekan om att Jolopristagaren älskar sitt yrke och säkert har det som Jolo: inte en dag utan ord på papper.

Med början i sportjournalistiken, som utan att vara första prioritet blev en möjlighet på journalistutbildningen i Göteborg, har hon utvecklat sin stil, som nu omfattar mycket mer än ”bara” fotboll.
Under de senaste tio år har hon haft sin utkikspost i Paris. Det var Zlatan som ”förde” henne dit, men hon har stannat där. I många år hade hon kontrakt på att följa alla den legendariska fotbollsspelarens steg, så hon bevakade noggrant hans resa och spel från Italien och Spanien till fotbollsklubben PSG i Paris. En inte helt enkel journalistisk uppgift att ha fokus på en mycket tystlåten och inte just samarbetsvillig stjärna i främmande länder. Men det gick ju mera än bra.
Med mycket få kvinnliga kollegor inom sportjournalistiken har Johanna Frändén hittat sina förebilder inom andra områden, utrikeskorrespondenten Kristina Kappelin har med sitt förebildliga sätt att förmedla såväl kultur som politik från ett annat land och språk varit en av dem. Konsten att få oss att se oss själva genom en annan kulturs perspektiv. Vilket ju precis är vad Jolo var en mästare på.
Johanna Frändén avslutade med att läsa en bit från Jolos porträtt av en kvinnokarl på corson från 1971 där han undrar hur de sydländska männen lyckas med att bete sig mot kvinnor som ”vi nordbor blir skällda för att göra".

Text och bild: Hanne Fokdal Barnekow

Annette Kullenberg - en Jolopristagare

Annette Kullenberg var Jolopristagare 2007 (se nedan) och hedersledamot i Jolosällskapet; hon gick bort den 28 januari 2021.
Gunnar Hedin har skrivit följande minnesord:
Äntligen stod Annette Kullenberg på bordet!
Jag glömmer det aldrig. Det var lördagen den 10 mars 2007 och en krog på Östermalm. Vi hade just tömt välkomstskålen. Plötsligt tog Annette Kullenberg av sig sina högklackade skor, klättrade med osannolik vighet upp och ställde sig på restaurangbordet. Sorlet tystnade. Kullenberg var i magnifik form, hon var uppsluppen och inte så lite sprallig och höll där ett litet tacktal till oss i Jolosällskapet. Det var hennes fest, och hon var fast besluten att krama ur allt vad kvällen hade att erbjuda. Hon hade nyss mottagit 2007 års JOLOPRIS ur Göran Leths hand i JMK:s aula på Karlavägen 104 - {se juryns motivering för 2007 års pristagare nedan, reds anm}.
Jag vågar påstå att Kullenberg är den gladaste av alla som fått priset. Hon verkade uppriktigt förvånad, visste liksom inte vad hon skulle säga när hon mottog priset. Hon hade inte något förberett anförande, så mina minnesanteckningar är rätt sparsamma:
"Som att bli hedersdoktor, jag är så stolt",
"Man talar om journalistisk gärning, men jag har inte utfört nån!",
"Jag skulle vilja nämna Jolo i samma andetag som Kapucinski: deras närvaro, framåtrörelsen; känslan av att jag var där",
"Kapucinskis På resa med Herodotos är väldigt inspirerande läsning med både närvaro och humor",
"Sista sidan i Aftonbladet var min idé, kom dit 1976. Den skulle rulla fem dar i veckan”,
"Min första anställning var 1962, med en akademisk examen i bagaget. Det kunde inte precis bli Svenska Dagbladet, för där skulle man ha akademisk examen och kunna tala franska".
Kvällen blev lång. Till slut var bara fyra av oss kvar; Mats Edholm, Ylva Fridh, jag - och Annette Kullenberg. Ska ni redan gå? sa hon när medlemmarna började troppa av vid 23-tiden. Jag passade på att komplimentera Kullenberg för det radioprogram om argentinsk tango som hon nyligen hade gjort med stor känsla. När slutligen Ylva och jag tog farväl var det Mats som höll Jolofanan högt och Annette sällskap ända in i kaklet, som det heter på sportsvenska.
Annette Kullenberg avled i morse i Portugal.
Gunnar Hedin 2021-01-28


2019 års Jolopris: Tom Alandh
(foto Linnea Kihlström)

Juryns motivering:
Tom Alandhs verk präglas av en unik och varm ton, nyfikenhet och berättarglädje. Hans många filmer genomsyras av ett genuint intresse och en lyhörd-het för de människor som porträtteras och den tid de levt i. Tom Alandhs mänskliga blick tar fram det mänskliga hos alla han skildrar; Oscar och Greta, Cornelis, Pia och i synnerhet Martina – som han följt under 45 år – är på samma gång personporträtt och samtidshistoria. Likt Jolo har Tom Alandh förmågan att fånga de små detaljer som skapar en stor berättelse.
I juryn satt Kajsa Olsson, Johan Erséus, Stephen Farran-Lee, Vibeke Olsson, Jesper Högström.
Jolopriset 2019 sponsrades av bokförlaget Natur och Kultur.

 

En personlig reflexion, Gunnar Hedin
Denna lördagskväll lyssnade vi på en Tom Alandh i toppform. Han var minutiöst förberedd, och följde ett spirituellt manus parallellt med att visa avsnitt från några av filmerna från nära 50 års produktion. Hans tema kan kanske sammanfattas i mottot ”dramatiken finns i vardagen”.

Och rösten! Vi är många som tycker att den är enastående vacker. Den är musikaliskt välljudande och behaglig med exakt prosodi och pausering. En annan röst som dyker upp ur minnet är radioproducenten Sven Wahlström (1927-2013); även han hade som speaker en exceptionell klangfärg i rösten, men kanske inte riktigt med Alandhs fjäderlätta vibrato i vissa lägen.

Hur som haver: det är en sällspord njutning att lyssna på denna man. Hemligheten, förutom en medfödd retorikbegåvning, kanske ligger i Alandhs patos. Man kan känna att hans filmer har en speciell Alandhsk nerv (han borde söka patent på den).

Föredraget
Alandh inledde sina dryga 45 minuter med att understryka hur stolt han är över Jolo-priset. ”Många av dem som fått priset har varit mina idoler”. För prissumman skulle han köpa en bra cykel (”jag cyklar hellre än flanerar”).

Den första kontakten med mästaren fick han hemma i Norra Ängby 1958. Hans styvfar prenumererade på DN. Det gällde för den unge Tom att komma upp tidigt på morgonen, före pappan, för att hinna läsa sporten. Fadern tog nämligen alltid tidningen med sig till jobbet. Men en dag fräste styvpappan att ”Du kan väl läsa nåt mer än bara sporten, läs Jolo!”

Och det gjorde Tom. Jolos värld var en uppenbarelse. Här fanns fascinerande iakttagelser från en skenbart händelsefattig omgivning. ”Jag ville egentligen bli läkare, men betygen räckte inte till... När jag kom till journalisthögskolan 1969 var Jolos position som Sveriges bästa journalist självklar.” Han läste bland annat Jolos roman Mittåt som gjorde starkt intryck.

Så började Alandhs livsresa som journalist och många för honom minnesvärda möten med starka personligheter; Harry Persson, Olle Möller, Lewi Pethrus, Zarah Leander och många andra. Zarah: ”Kom ut till Lönö så får vi prata!”. När Tom kom ut mötte en spektakulärt klädd Zarah som förvånat utbrast ”Jag hade förväntat mig en mogen man, men du är ju bara en pojkspoling!”.

När Alandh som ung journalist började på SVT blev det arbete med serien Fokus och senare Studio S – ”föregångare till Uppdrag granskning och enligt min mening det bästa reportageprogram vi haft på SVT.”

Programchefen Bertil Askelöf var en beydelsefull mentor för den unge Alandh. Askelöf förklarade på sitt slangtryfferade språk att dokumentärfilm inte alls är så förbannat svårt att göra om man bara följer ”några goda råd”.

För det första: ”Börja in i helvete bra! – det ska vara som en snyting i magen – och sluta jävligt bra med en knorr som folk kommer ihåg! För det andra: Visa dig aldrig i bild!” (det rådet följde Alandh i 45 år, tills han gjorde filmen om muraren Oscar och hans hustru Greta – styvföräldrarna i Norra Ängby).

En annan käpphäst från Askelöf var att ”det gällde bara att hitta en bra människa som du behandlar väl, då blir det jävligt bra!”

Alandh tycker inte att han är någon komplett dokumentärfilmare, för ”jag kan varken filma eller klippa, jag gör bara speakertexter så jag är egentligen den minst nödvändiga personen... Däremot är jag bra på att bära en massa trunkar.”

Jolopristagaren återkom några gånger till tesen att dramatiken finns i vardagen. Verkligheten skriver de bästa manusen. Ett av många exempel på det är filmen om paret som blev ihop efter att en tid ha stirrat på varandra från varsitt fönster där de bodde. De fick 50 år tillsammans, men när hustrun blev ohjälpligt sjuk tog mannen av medlidande hennes liv och steg ombord på en Finlandsfärja, virade en sju meter lång kätting om sig och hoppade i havet. Han hade i ett avskedsbrev skrivit att han ”inte ville orsaka andra människor ohägn.”

Humor är en bristvara enligt Alandh. Man måste i en berättelse ta tillvara varje spår av humor – engagemang är inte detsamma som indignation!
Avslutningsvis kom Alandh in på det han håller högst efter 50 års produktion: berättelsen i flera filmer om Martina (född med Downs syndrom).

Senare på kvällen diskuterade några av oss det senaste eposet, dvs. de tre delarna om Leif Silbersky. Alandh suckade lite över att den utmaningen var nästintill omöjlig, detta att försöka komma under skalet på advokaten. Och mottagandet? Alandh: ”Efter första delen ringde EN person. Det var Martina. Efter del två ringde ingen. Efter del tre ringde EN person. Martina.”

 


 

2018 års Jolopris: CecilIa Hagen
Juryns motivering:
"2018 års Jolopris tilldelas journalisten och författaren Cecilia Hagen. Med nyfikenhet på det mänskliga närmar hon sig såväl personer i nyhetsflödet som brittiska kungligheter och kvinnor ur historien - som de osannolika systrarna Mitford. I sina texter rör sig Cecilia Hagen med lätthet mellan nuet och det förflutna, mellan det yttre och det inre hos sig själv och andra.

De avväpnande frågorna i hennes personporträtt får människor att öppna sig. Hennes krönikor i Expressen är skrivna med humor och självdistans. Det är småprat med sälta - som förr hette kåserier - och Cecilia Hagen tillhör de sällsynta skribenter som behärskar genren till fullo.
"

Juryn bestod av Kerstin Matz, Kajsa Olsson, Johan Erséus, Stephen Farran-Lee, Vibeke Olsson.
Jolopriset 2018 sponsrades av bokförlaget Natur och Kultur.


Läs Cecilias tal vid prisutdelningen!

2017 års Jolopris: Nathan Shachar
Jolopriset 2017 tilldelas journalisten och författaren Nathan Shachar, korrespondent för Dagens Nyheter i Jerusalem.
Juryns motivering:
"Nathan Shachar är en lysande essäskribent och en stilsäker journalist som förmår att vara eftertänksam och balanserad även i sin dagliga rapportering.
Precis som Jolo är han en historiker och porträttör som upplöser gränsen mellan journalistik och litteratur – och låter djupa kunskaper bli en tillgång och inte en belastning i skrivandet. Det är ett bildande nöje att ta del av hans  texter, oavsett om de handlar om jesuiter i Paraguays regnskogar, judiska folkspillror på Rhodos eller framsynta varuhusägare vid Stureplan.”

Juryn har bestått av Kerstin Matz, Stephen Farran-Lee, Ola Larsmo, Kajsa Olsson och Johan Erséus.
Priset på 10 000 kronor delades ut i samverkan med ett bokförlag, 2017 var det Albert Bonniers förlag. Syftet med priset, som instiftades av Jolosällskapet 2002, är att utmärka journalister och författare som med framgång verkar i Jolos anda.
Läs Nathans tal till Jolo

2016 års Jolopris: Lena Sundström

2016 års Jolopris tilldelas journalisten och författaren Lena Sundström som i sitt engagerade berättande har visat en blick för
detaljens betydelse, den konkreta miljöskild-ringen och den enskilda människans 
berättelse – på ett sätt som leder tankarna till den Jolo som med skenbar lätthet förenade dessa stildrag till en helhet.

"Jolopriset instiftades 2002 i syfte att belöna journalister/författare som verkar i Jolos anda, det vill säga de förmedlar kunskap, nyfikenhet och förmåga att gripa ögonblicket i svansen. ” 
Prissumman är 10.000 kronor och priset sponsras 2016- 2017 av bokförlaget Bonniers. 

Priset  delades ut den 23 april 2016 i samband med föreningens årsmöte.

2015 års Jolopris: Katrine Marçal.

Katrine Marçal (fd Kielos) är född i Lund 1983. Hon är utbildad pol.kand. och har skrivit om svensk och internationell politik i böcker och krönikor, bland annat på Expressens kultursida, i Fokus och Arena samt på Aftonbladets ledarsida. Hon bokdebuterade 2008 med ”Våldtäkt och romantik”. ”Det enda könet” nominerades till Augustpriset 2012. Hon är bosatt i London.

Juryns motivering:
Årets Jolopris tilldelas krönikören och författaren Katrine Marçal – en skribent som ständigt överraskar. I bloggar, artiklar, böcker och TV har hon tagit nya grepp på ekonomi och politik. Med skarpt intellekt och fin känsla för detaljer dansar hon fram fakta.
Mycket riktigt finns Ginger Rogers i personregistret i hennes bok om ekonomi, Det enda könet. Där befrias ekonomin från formlernas tvångströja och blir till underhållande folkbildning.
Jolo, som var en sann folkbildare, skulle med nöje läst den storartade jämförelse mellan hans 1914 och Barbara Tuchmans Augusti 1914 som  hon gjorde sommaren 2014 i Dagens Nyheter, som Katrine Kielos. För denna sanna feminist droppade sitt redan kända namn Kielos och tog makens efternamn Marçal då hon gifte sig. Ännu en överraskning – men knappast den sista.

Juryn har bestått av Kerstin Matz, Stephen Farran-Lee, Kajsa Olsson, Johan Erséus.

Priset på 10 000 kronor delas ut i samverkan med ett bokförlag, i år Atlantis
till minne av journalisten och författaren Jan Olof Olsson (Jolo).

2014 års Jolopris: Ola Larsmo.
Juryns motivering:
Som journalist är Ola Larsmo liksom Jolo tätt i spåren på människor och företeelser som framstår som både tidstypiska och allmängiltiga. I sina romaner delar han Jolos intresse för historia, från de utnyttjade ”offentliga” kvinnorna i 1880-talets Uppsala till andra världskrigets motståndsrörelse vid norsk-svenska gränsen. Han är också en skarpögd kritiker, även om han inte recenserar dåliga Vilda Västern-filmer i Jolos anda. Ola Larsmo är lågmäld i stil och ton, men låt er inte bedras. Han kan väcka provokation som med reportaget i Dagens Nyheter om Swede Hollow i Minnesota, där svenska migranter i slutet på förrförra seklet sågs som korkade, illaluktande och talande ett obegripligt språk.  

Juryn har bestått av Kerstin Matz, Stephen Farran-Lee, Kajsa Olsson och Johan Erséus.

Priset på 10 000 kronor delas ut i samverkan med ett bokförlag, i år Atlantis, i samband med Jolosällskapets årsmöte den 22 mars 2014..

Ola Larsmo är född 1957 och bosatt i Uppsala. Efter debuten med Vindmakaren 1983 har han skrivit ett tjugotal böcker – romaner, essäer, pjäser och debattskrifter. Han var redaktör för Bonniers Litterära Magasin 1984-90 och är verksam som frilansskribent, främst i Dagens Nyheter. Han är även krönikör i Upsala Nya Tidning och sedan 2009 ordförande i Svenska PEN.

Läs Olas tal till Jolosällskapet här:








2013 års Jolopris: Per Svensson
Juryns motivering:

Per Svensson har fem egenskaper som gör honom till en läsvärd skribent. Han är stilsäker, han är nyfiken, han är oväntad, han är analytisk och han förstår att använda en bildning som inte andas kultursnobbism.

Likt Ture Sventon är han ständigt på spaning - efter folkhemmet, mexiteglets ursprung, försvunna hus på Tomtebogatan, kroatiska krigsförbrytare, P-O Sundmans gåta eller ett djup i prins Gustaf Adolf.

Inte minst spanar han från cykelsadeln i hemstaden Malmö. Och precis som Jolo vänder han på stenar och perspektiv, rotar rastlöst i terräng och arkiv, hittar mönster, lyfter fram detaljer, filtrerar allt genom sin beläsenhet och går i mål utan att ha tappat bort några poänger längs vägen..

I juryn: Kerstin Matz, Stephen Farran-Lee, Caj Lundgren, Kajsa Olsson, Johan Erséus.

Forum bokförlag sponsrade.

Priset delades ut lördagen den 23 mars.

I sitt tacktal (se Gunnar Hedins referat) uppehöll sig Svensson en del vid journalist- och författarrollen som han menade var i grunden "ett program för att upphäva risker"; man trivs bäst med att vara i bakgrunden och "parasitärt" beskriva andras liv. Han menade också att Jolo själv hade detta outsiderdrag, vilket bl.a. framkommer i Jolos beskrivning av Gustaf Hellström - ett förtäckt självporträtt enligt Svensson.

Jolopriset 2012: Cordelia Edvardson

Juryns motivering: Cordelia Edvardson har stil, hon har balanssinne, men framför allt har hon temperament. Hon är lika vaksam på ockupationen av palestinska områden som hon är på den antisemitism som likt en dimma dröjer sig kvar över stora delar av världen – inte minst i Sverige. Cordelia Edvardson är vad vi brukar kalla en mycket engagerad skribent – oavsett om hon skriver i veckopress, Svenska Dagbladet eller reportageböcker. Men eftersom hon själv är så noga med ordens valörer ska vi inte använda ett så slitet uttryck. Hon är helt enkelt med i det hon skriver om. Hon deltar, är deltagande, även när det är omöjligt och poänglöst att välja sida. Det gör Cordelia Edvardson på alla sätt till ett journalistiskt föredöme i Jolos efterföljd.

I juryn: Kerstin Matz, Stephen Farran-Lee, Caj Lundgren, Kajsa Olsson, Johan Erséus.

Jolopriset 2011: Ingemar Unge

Från Ingemar Unge flödar humor, nyfikenhet och vitterhet i kåserier, språkspalter, recensioner, intervjuer och reportage. Däremellan har han i boken "Paradiset under Globen" tagit med läsarna till sin uppväxtmiljö i Skärmarbrink. I Dagens Nyheter förr och numera i tidningen Vi står Ingemar Unge för de ljusa inslag som lockar fram leenden, medan pengavärlden har lätt att hålla sig för skratt åt hans sarkastiska kåserier i Aktiespararen. En särskild bråkdel av priset bör tillfalla det vedervärdiga Vittnet, anser juryn.


I juryn: Johan Erséus, Stephen Farran-Lee, Caj Lundgren, Kerstin Matz och Kajsa Olsson.

 

Sponsor: Wahlström & Widstrand.

Jolopriset 2010: Ulrika Knutson
Sedan mitten på 80-talet har hon rört sig mellan olika medier i olika tider. Liksom Jolo bjuder hon in läsaren och lyssnaren att samtala med historien. Också när man läser henne, har hon en berättarröst som tydligt hörs. Ulrika Knutson är naturligtvis född den 8 mars. Hennes bok om de frisinnade kvinnorna på Fogelstad visar att hon själv har gott om den andliga växt som spreds därifrån. Knutsons temperamentsfulla tilltal, inte minst i radion, skänker salt och peppar åt samtidsskildringarna där hon kan ge en oväntad sida till både sådant som är avigt och sådant som är rätt.

 

I juryn: Johan Erséus, Stephen Farran-Lee, Caj Lundgren, Kerstin Matz, Kajsa Olsson.


Sponsor: Wahlström & Widstrand.

.

Jolopriset 2009: Mats Olsson
Som krönikör har Mats Olsson under många år spelat i en egen division inom svensk sportjournalistik - ofta imiterad, alltid oefterhärmelig. Likt läktarkollegan Jolo spanar han ständigt vid sidan av strålkastarljuset efter talande detaljer som Usain Bolts skosnören och Stefan Schwartz vader. Som det anstår en pantervig korpmålvakt kastar sig Mats Olsson oförfärat mellan OS-arenor, Manhattans bardiskar, Kullaparken i Jonstorp och gryningslöpande barn i Kenya och lyckas få det att hänga ihop med stötiga jazzsolon och stark chili.

 

I juryn: Johan Erséus, Stephen Farran-Lee, Caj Lundgren, Kerstin Matz, Kajsa Olsson.

Sponsor: Piratförlaget.

Jolopriset 2008: Kurt Mälarstedt
En av dessa sällsynta journalister som kan vara intensivt närvarande i sina texter utan att någonsin ställa sig i vägen för sitt ämne, vare sig det gäller amerikansk inrikespolitik, rabulistiska sångare från Göteborg eller unga prosagenier i New York. Hans porträttkonst hör till det finaste i den svenska journalistiken, iakttagande och lyssnande, nyansrik och uppmärksam. Liksom hos Jan Olof Olsson finns där intet mänskligt som är honom främmande. Och den oklanderliga sidbenan har de också gemensamt.

 

I juryn: Jörgen Cederberg, Stephen Farran-Lee, Caj Lundgren, Kerstin Matz, Kajsa Olsson.

Sponsor: Piratförlaget.

Jolopriset 2007: Annette Kullenberg
En oförutsägbar och vass journalist, ofta på slak lina. Hon har i många år hållit sina läsare i veckopress och dagspress i spänning om vart det hela ska ta vägen. Men Kullenberg landar likt den argentinska puman alltid på fötterna, antingen det handlar om politik, cafer, klass eller svenska kungahuset. Liksom Jolo är hon också intresserad av sin framtoning. För honom gällde tweed och pipa, för henne skor med höga klackar och cigarretter.

 

I juryn: Jörgen Cederberg, Stephen Farran-Lee, Caj Lundgren, Kerstin Matz, Kajsa Olsson.
 
Sponsor: Natur&Kultur.

Jolopriset 2006: Kjell Albin Abrahamsson
"Radioreportern, författaren och krönikören Kjell Albin Abrahamson har, i tal och skrift, under många år gett oss en levande och färgstark bild av människor i östra Europas politiska verklighet. Med sin humor och noggrannhet får han "fakta att dansa". Kjell Albin Abrahamson har aldrig varit rädd för att säga sin mening och är det slags reporter som skulle riskera att utvisas från en diktatur. I stället råkar han ut för Granskningsnämnden hemma. Kjell Albin Abrahamson har dessutom hedersuppdraget som utrikesminister i republiken Jemtland. 'Stutt sagt e'n en huskutt hev e'n kär', för att citera en av medborgarna.

 

I juryn: Jörgen Cederberg, Kerstin Matz, Stephen Farran-Lee, Caj Lundgren och Kajsa Olsson.


Sponsor: Natur&Kultur.

Jolopriset 2005: Ingmarie Froman
"Journalisten och författaren Ingmarie Froman rör sig med lätthet och elegans mellan yttre händelser i nyhetsrapporteringen i radio och TV och den inre värld som hennes essäer i bokform om miljöer och mat beskriver. Hennes perspektiv skiftar; Stockholm, Paris, Bryssel,men skärpan är stadig. En kunnig och nyfiken reporter med osviklig språkkänsla som livfullt kan skildra såväl fläskets fröjder som Bryssels sterila EU-kvarter.

 

I juryn: Jörgen Cederberg, Stephen Farran-Lee, Caj Lundgren, Kerstin Matz, Kajsa Olsson.

Sponsor: tidskriften .doc samt Norstedts förlag.

Jolopriset 2004: Richard Swartz
"Richard Swartz har med sina artiklar och krönikor i Svenska Dagbladet och med flera uppmärksammade böcker varit vår öppning mot öst- och Centraleuropa. Med sin dubbla hemhörighet i svensk och centraleuropeisk kultur har han gjort det som sker på Balkan och i den forna dubbelmonarkins länder tillgängligt för oss. Inget tycks honom främmande, högt och lågt, folkliv och politik, historia och ekonomi, i Jolos anda. Ett återhållet burleskeri vibrerar under ytan på hans reportage, samtidigt som det också finns ett vemod över allt som försvann i de stora omvandlingarna.

 

I juryn: Jörgen Cederberg, Stephen Farran-Lee, Caj Lundgren, Kerstin Matz, Kajsa Olsson.

Sponsor: tidskriften .doc samt Norstedts förlag.

Jolopriset 2003: Cecilia Uddén
Cecilia Uddén är medarbetare vid Sveriges Radios ekoredaktion. "För att hon likt Jan Olof Olsson är en rastlöst nyfiken resenär och en uppmärksam lyssnare på samma gång. Med stor känsla för detaljernas betydelse och vardagens dramatik har hon på ett unikt sätt skildrat människor och liv på gräsrotsnivå, inte minst genom sina reportage från världens mäktigaste stat."

 

I juryn: Jörgen Cederberg, Stephen Farran-Lee, Caj Lundgren, Kerstin Matz, Kajsa Olsson.

Sponsor: Albert Bonniers Förlag.

Jolopriset 2002: Mats Lundegård
Mats Lundegård är reporter och kåsör i Dagens Nyheter. Juryns motivering löd:
"I sin journalistik lyckas han lyfta fram det allmänmänskliga och vardagsnära i stora världshändelser, senast i reportage i Afghanistan. I kåserierna blir den plats där Mats Lundegård befinner sig - det må vara Stockholm eller Levanten - hans hemtrakt. Som kåsör är han språksäker och anspråkslös, med en vass penna när det behövs. Och det behövs."

 

I juryn: Jörgen Cederberg, Stephen Farran-Lee, Caj Lundgren, Kerstin Matz, Kajsa Olsson.

Sponsor: Albert Bonniers Förlag.

Per Svensson, foto: Sofia Runarsdotter
Två pristagare: Ingemar Unge 2011 och Kurt Mälarstedt 2008 (foto Mats Edholm)
Ulrika Knutsson håller sitt "pristal" 2010. (Foto: Mats Edholm)