Jolopriset för 2022 tilldelas journalisten Anna-Lena Laurén, utrikeskorrespondent för Dagens Nyheter och Hufvudstadsbladet.  Hon mottog priset vid föreningsmöte den 24/5 2022.
 
Juryns motivering: 
 
Kanske är det Anna-Lena Lauréns finlandssvenska arv som ger hennes journalistik en särskild klangbotten. Hon står lika stadigt i kulturhistorien och bildningsarvet som i det ständigt förändrande nuet. Hennes journalistik är humanistisk, klarsynt och har – i Jolos anda – öga för den målande detaljen. Laurén hjälper oss inte minst att krypa bakom fasaden på den ryska ”sammetsdiktaturen”, oavsett om det på ytan handlar om sopberg, dyngbaggar, skönhetsoperationer eller sill och potatis. 
 
Jolopriset instiftades av Jolosällskapet 2002 till minne av Jan Olof Olsson med syftet att utmärka journalister och författare som med framgång verkar i Jolos anda. Priset på 10 000 kronor delas ut i samarbete med ett bokförlag, i år Norstedts.
 

Hannes referat av prisutdelningen

Feststämning i Jolosällskapet, prisutdelning är en fest och prismottagaren var i festkläder.
En prisutdelning börjar med att ordförande bjuder välkommen och motiverar priset och denna prisutdelning var inget undantag. Anders Sandström också han festklädd bjöd alla inte minst prismottagaren välkommen till den av Putins invasion i Ukraina försenade utdelning. Resan från S:t Petersburg till Stockholm har blivit komplicerat, men äntligen gick det.
Ordföranden som understryker att han inte sitter i priskommittén läste från diplomet kommitténs motivering, överräckte det till Anna-Lena Laurén tillsammans med det som till tidigare Jolo-pristagare har varit en check på kronor 10 000, men som nu har blivit till ett lite tråkigare kvitto på en banköverföring - och dessutom en hög med Jolo-böcker.

Anna-Lena Laurén tackade och sa att hon blivit mycket glatt överraskad över ordförandens uppringning om priset tidigare i år, då hon fortfarande var på sitt jobb i Kyiv. Även om hon med intresse läst och citerat Jolo som ung i föräldrahemmet, fick hon nu med priset 30 år senare ta tag i honom igen och blev vid förnyad läsning påmind om Jolos inspirerande bredd. Hans bemästring av den ovanliga genren i en tid då det gavs den flanerande journalisten bättre tid och utrymme. Han går ut i världen, är intresserad av sina medmänniskor, använder alla sinnen och sin stora kunskap, men ställer sig aldrig i vägen för texten. Och det som dessutom gör honom så utomordentlig bra är att man aldrig på förhand kan räkna ut vart han vill.

Den egna journalistiska karriären började Anna-Lena Laurén på Finlands äldsta tidning, Åbo Underrättelser. Senare blev det jobb på Hufvudstadsbladet där hon bland mycket annat lärde sig att undvika fel i detaljerna, inte minst med hjälp från sina föräldrar som närläste hennes artiklar i tidningen. Man får inte missta en saxofon för en trumpet, och inte heller om kurderna kämpar i sydöstra eller nordöstra Syrien. Omsorg för detaljerna har stor betydelse i Anna-Lenas journalistik och författarskap.
Läsning ligger i familjen. Hennes morföräldrar var jordbrukare, hade inte gått mycket i skolan, men läste böcker - julklappen var en gemensam bok. Ibland var det svårare böcker som ”Doktor Zjivago” som de dock bara fick läst hälften av, men deras försök att läsa en svår text inger Anna-Lena respekt.

I Ryssland - ett mycket starkare klass-samhälle än här, något som även märks i språket – är det att läsa ett måste. Man läser inte för att förstå samtiden, men för att bli klokare på att leva. Barnen tvingas med respekt för deras behov och förståelse och med en uppmaning att även om de inte förstår alla ord eller sammanhang att läsa de ryska klassikerna. I Sverige har vi en tendens att undvika det svåra, att göra allt lättare. Det är ett missförstånd menar Anna-Lena Laurén.

Hon har bott 10 år i Moskva, en storstad som har allt som hör till en storstad, också många människor som har kommit dit för att ta sig fram och upp. Så på det viset även en otrevlig stad. Nu lever hon i S:t Petersburg, en mycket vacker gammal stad, kanske världens vackraste stad som också Jolo kallade den. Den är präglat av konservativa tankegångar som till exempel kommer till uttryck när det hållas demonstrationer mot ny modern arkitektur från Finland med paroller som: ”det demokratiska Finland förstör vår stad”.

I sin senaste bok ”Sammetsdiktaturen” från 2021 berättar Anna-Lena Laurén om det motsägelsefulla Ryssland och hur det är att leva i det. Men trots den riktiga diktatur vi ser nu med fasorna i Ukraina och risken för alla att få 15 års fängelse för att yttra det som regimen kallar ”fake-news”, så bevarar Anna-Lena Laurén hoppet. Diktaturen tar slut en dag. Även om många ryssar väljer att titta åt andra hållet och menar att politiska ledare är som vädret: har man tur är de bra, har man otur är de dåliga. ”Man får förlåta vidrigheter om de är i den goda sakens tjänst – det blir bättre sen” – är ett gammalt förhållningssätt som lever än idag. Ändå är det många som vågar med friheten eller livet som insats att göra motstånd.
Men det är uppförsbacke i ett land där man aldrig haft vergangenheitsbewältigung som i Tyskland, aldrig har granskat historiens och kommunismens konsekvenser.

Efter Anna-Lena Lauréns anförande blev det många frågor om att våga leva och jobba i Putins Ryssland och göra oss andra klokare på vad det innebär. Det korta svaret är att det är så oerhört intressant.
Och det har vi nu med Jolopriset för 2022 tackat för.

Jolopriset för 2021 tilldelas kåsören, journalisten och författaren Kristian Wedel.
Han kommer vid medlemsmötet den 23 november 2021 att ta emot priset på 10 000 kronor – och berätta om sin gärning och sin relation till Jolo.

Juryns motivering:
Kristian Wedels frändskap med Jolo märks redan i klädstilen – och ännu mer i förmågan att flanera i tid och rum med alla sinnen nyfiket påkopplade. Läsaren bjuds in till en vandring mellan vardagliga intryck och förunderliga fakta, oavsett om det gäller Marstrand eller Manhattan. Bäst trivs han på hemmaplan i Göteborg: i Wedels texter blir Hisingen en lika mytisk, vemodig och händelselös plats som Jolos Birkastan. Och som det anstår en obotlig saxofonist har han ett suveränt öra för språkets rytm och toner.

Kristian Wedel är född 1971 och verkar sedan 1990-talet i Göteborgs-Posten, där han är kåsör och redaktör för tidningens avdelning Världens gång. Han är författare till ett trettiotal böcker, främst om Göteborg förr och nu.

(Kristian är också den första pristagaren i Joloprisets tjugoåriga historia som själv är ledamot i Jolosällskapets styrelse. Styrelsen har dock inget inflytande över utnämningen, som görs av en fristående jury, bestående av Kajsa Olsson, Johan Erséus, Stephen Farran-Lee, Vibeke Olsson, Jesper Högström.) 
Jolopriset sponrades 2021 av bokförlaget Polaris.

Överlämnande av Jolopriset 2021 - Kristian Wedel

Det var på tisdagen den 23 november som Kristian Wedel, 50-årig journalist, författare och styrelseledamot i Jolosällskapet, kom resande från hemstaden Göteborg för att äntligen ta emot Jolopriset 2021.

Efter välkomsthälsning och prisöverräckande av Jolosällskapets ordförande, Anders Sandström, förklarade Johan Erseus, som representant för juryn, hur det kommer sig att en aktiv ledamot av styrelsen kan bli prismottagare. Eller snarare hur det kommer sig att det har dröjt så många år innan Kristian Wedel får ta emot priset. Kristian har varit på tal i juryn flera gånger, men argumentet ”jamen han sitter ju i styrelsen” har kommit i vägen. I år har dock en enad jury sagt: ”det skiter vi i” – ”han är en person vi inte kommer runt”.

Klädd i manchesterbyxor, tweedkavaj, pullover, vit skjorta och rutig slips. Prismottagaren är en äkta Jolo-fantast, också i sin klädsel. Jolopris-juryn formulerar det så här:
Kristian Wedels frändskap med Jolo märks redan i klädstilen – och ännu mer i förmågan att flanera i tid och rum med alla sinnen nyfiket påkopplade.

Kristian Wedels briljanta tacktal var med en mjuk början om hans eget möte med Jolo en inspirerande analys av Jolos kåseri-konst. På något vis har Jolos anda varit med honom sedan han som baby, född på Lidingö, blev skjuten runt i barnvagn av bekanta till Jolo. Och Jolos böcker stod i bokhyllan i det kulturella barndomshemmet, men i Kristians ungdomliga ögon såg de i all deras vithet tråkiga ut. Ögonöppnaren kom inte förrän på Journalisthögskolan. Någon kom med första kapitlet av Fritt Nyhavn. Och då var det kört. En stor beundran av och undran över Jolos författarskap tog sin början – med en besatthet, som ibland, om man ska tro prismottagarens hustru, som han själv citerar, lutar mot galenskapen.

Hur ”gör” Jolo - denna stilistiska expressionistiska mästare? Det går inte att bryta ner ett mästerskap. Om vi kunde det skulle det inte vara ett mästerskap, konstaterar Kristian Wedel. Det skulle vara att reducera mästaren. Men man kan ändå lära sig mycket för att leta reda på hans arbetssätt genom att närläsa och analysera den flanerande och kåserande rösten i Jolos texter. En röst som ibland är ett ”jag”, ibland är en ”han”.
Rösten är rösten av en ”normal människa i en normal värld”, men buren av en människa med en fantastisk observationsförmåga och en enorm kunskap som doseras med en genialisk återhållsamhet i ett nedskruvat tonläge.
En röst vi omedelbart litar på. Vi vet var vi har honom, platsen har betydelse och de många konkreta detaljer och anekdoter som skapar bilder i massvis i våra huvuden gör läsaren trygg. Kristian Wedel kallar det för Jolos syresättning av texten. Jolos oerhörda närvaro tar läsaren med in i hans möte med och observation av människor och händelser och miljöer. Konkretionerna blandade med Jolos komprimering av historiskt källmaterial skapar trovärdigheten. Vi känner kanske igen det historiska perspektivet från andra historiker, men Jolo är på plats, ställer andra frågor och får andra svar än vi är vana vid. Läsaren får ett nytt perspektiv.
Jolos förmåga att se nyanser, att välja de rätta och välja bort det som skulle störa trovärdigheten är det inspirerande i hans konst liksom hans olika tricks med att växla tempo beroende på berättelsens poäng, säger Kristian Wedel som avslutning på sitt generösa tal om förebilden Jolo.

Nu för tiden finns det inte många som försöker sig på kåseriets konst, en liten berättelse som får oss att se på världen med nya ögon. Årets Jolopris-mottagare gör det.
Med prispengarna följer också ett evigt hedersledamotskap i Jolosällskapet.

Hanne Fokdal Barnekow

Det var med stor glädje att Styrelsen äntligen fick överlämna 2020 års pris till journalist Johanna Frändén den 2 oktober 2021. Och det var en tydligen glad och också stolt prismottagare som har inväntat ett slut på covid-19-restriktionerna för att kunna ta emot priset.
Den 40-åriga prismottagare tackade med ett lätt och ledigt tal om sin journalistiska karriär, dock utan att nämna de fina pris hon genom åren redan har fått för sin utomordentliga journalistik eller om den utmaningen det måste ha varit att vara kvinna inom ett mycket mansdominerat yrkesområde.

Johanna Frändéns lust att skriva, förmedla och debattera är uppenbar när man ser henne på tv, läser hennes artiklar eller hennes brev till Carl Johan De Geer i boken ”Att segra är banalt” som har kommit ut i augusti. Den lusten är lika uppenbar när hon ställer sig fram för Jolosällskapet och börjar berätta. Hon pratar snabbt och medryckande – och man förstår att hon fort lärde sig att skriva klart reportagen från fotbollsmatchen innan matchen blåst av. Ingen tvekan om att Jolopristagaren älskar sitt yrke och säkert har det som Jolo: inte en dag utan ord på papper.

Med början i sportjournalistiken, som utan att vara första prioritet blev en möjlighet på journalistutbildningen i Göteborg, har hon utvecklat sin stil, som nu omfattar mycket mer än ”bara” fotboll.
Under de senaste tio år har hon haft sin utkikspost i Paris. Det var Zlatan som ”förde” henne dit, men hon har stannat där. I många år hade hon kontrakt på att följa alla den legendariska fotbollsspelarens steg, så hon bevakade noggrant hans resa och spel från Italien och Spanien till fotbollsklubben PSG i Paris. En inte helt enkel journalistisk uppgift att ha fokus på en mycket tystlåten och inte just samarbetsvillig stjärna i främmande länder. Men det gick ju mera än bra.
Med mycket få kvinnliga kollegor inom sportjournalistiken har Johanna Frändén hittat sina förebilder inom andra områden, utrikeskorrespondenten Kristina Kappelin har med sitt förebildliga sätt att förmedla såväl kultur som politik från ett annat land och språk varit en av dem. Konsten att få oss att se oss själva genom en annan kulturs perspektiv. Vilket ju precis är vad Jolo var en mästare på.
Johanna Frändén avslutade med att läsa en bit från Jolos porträtt av en kvinnokarl på corson från 1971 där han undrar hur de sydländska männen lyckas med att bete sig mot kvinnor som ”vi nordbor blir skällda för att göra".

Text och bild: Hanne Fokdal Barnekow

Annette Kullenberg var Jolopristagare 2007 (se nedan) och hedersledamot i Jolosällskapet; hon gick bort den 28 januari 2021.
Gunnar Hedin har skrivit följande minnesord:
Äntligen stod Annette Kullenberg på bordet!
Jag glömmer det aldrig. Det var lördagen den 10 mars 2007 och en krog på Östermalm. Vi hade just tömt välkomstskålen. Plötsligt tog Annette Kullenberg av sig sina högklackade skor, klättrade med osannolik vighet upp och ställde sig på restaurangbordet. Sorlet tystnade. Kullenberg var i magnifik form, hon var uppsluppen och inte så lite sprallig och höll där ett litet tacktal till oss i Jolosällskapet. Det var hennes fest, och hon var fast besluten att krama ur allt vad kvällen hade att erbjuda. Hon hade nyss mottagit 2007 års JOLOPRIS ur Göran Leths hand i JMK:s aula på Karlavägen 104 - {se juryns motivering för 2007 års pristagare nedan, reds anm}.
Jag vågar påstå att Kullenberg är den gladaste av alla som fått priset. Hon verkade uppriktigt förvånad, visste liksom inte vad hon skulle säga när hon mottog priset. Hon hade inte något förberett anförande, så mina minnesanteckningar är rätt sparsamma:
"Som att bli hedersdoktor, jag är så stolt",
"Man talar om journalistisk gärning, men jag har inte utfört nån!",
"Jag skulle vilja nämna Jolo i samma andetag som Kapucinski: deras närvaro, framåtrörelsen; känslan av att jag var där",
"Kapucinskis På resa med Herodotos är väldigt inspirerande läsning med både närvaro och humor",
"Sista sidan i Aftonbladet var min idé, kom dit 1976. Den skulle rulla fem dar i veckan”,
"Min första anställning var 1962, med en akademisk examen i bagaget. Det kunde inte precis bli Svenska Dagbladet, för där skulle man ha akademisk examen och kunna tala franska".
Kvällen blev lång. Till slut var bara fyra av oss kvar; Mats Edholm, Ylva Fridh, jag - och Annette Kullenberg. Ska ni redan gå? sa hon när medlemmarna började troppa av vid 23-tiden. Jag passade på att komplimentera Kullenberg för det radioprogram om argentinsk tango som hon nyligen hade gjort med stor känsla. När slutligen Ylva och jag tog farväl var det Mats som höll Jolofanan högt och Annette sällskap ända in i kaklet, som det heter på sportsvenska.
Annette Kullenberg avled i morse i Portugal.
Gunnar Hedin 2021-01-28

2019 års Jolopris: Tom Alandh
(foto Linnea Kihlström)